Doreens blogg

Min mellandotter Yasmine är en riktig globetrotter.

Hon har bott och studerat i Los Angeles (Marina Del Rey), volontärarbetat i Sydafrika och åkt fram och tillbaka till New York så fort hon fått chansen.

Båda mina döttrar har studerat i Los Angeles och det har nog resulterat i att dom känner sig hemma på andra platser än bara Sverige.

Även min äldsta dotter har volontärarbetat i Afrika (Tanzania) och rest runt i Afrika efter gymnasiet.

Faktum är att båda tjejer fick det i present av mig när dom fick ut gymnasiet. Detta för att alltid veta att vad dom än gör av sina liv så kan dom påverka andras runt om i världen genom val dom gör i sin vardag.

Det vet dom nu. Dom kan namn och har ansikten på människor i utsatthet men också skapat många vänskapsrelationer med människor i sin ålder som lever helt andra liv än dom.

För trots allt så har vi människor oavsett hur annorlunda från varandra vi kan upplevas, fler likheter än olikheter.

Den föregående veckan har varit kaotisk för Yasmine har bestämt sig för att åka till NY för så lång tid som tillåts.

Ibland kanske man måste resa långt bort för att komma sig själv allra närmast.

Det har legat väskor i vår hall i en vecka och jag som är strukturtant kan inte för mitt liv förstå hur det kan ta sån tid att packa två väskor men men alla är vi olika i Herrens hage.

Amina har passat på att stoppa ner teckningar med små hälsningar.

Det tog en lång stund att få henne att övertygas om att inte packa ner ”Beyonce” som är Aminas skitäckliga vandrande pinne och att Yasmine inte alls skulle bli glatt överraskad över sällskapet.

Oavsett om Yaz ska vara borta i 2 dagar eller 2 månader så packar hon i en vecka. Det läggs till och tas bort saker.

Vid alla resor kallas hennes bästis Elin in som har slut- säg i alla tveksamheter. Hon är packningarnas okrönte drottning. Hennes ord är lag.

Elin jobbar på Burberry på NK och kan doktorera i klädvik dessutom. Butiksvikta kläder i resväskan alltså.

Så kom fredagen då det var dags för avfärd. Vi åkte kors och tvärs från tidig morgon, men hann med en god sushi lunch i Sollentuna Centrum och hann iväg precis i tid för att slippa stressa.

Henrik fastnade på kontoret på Söder och bad oss åka i förväg, för att slippa stressa så tog han tåget ut till Arlanda.

Amina är så pass liten att hon har svårt att bedöma tid men hon vet att dom kommer vara en syster kort vid middagsbordet på Söndagsmiddagarna en tid framöver.

Fick ett sms på lördagen att resan gått bra.

Många frågar mig om jag blir orolig när mina barn reser kors och tvärs hela tiden.

Svaret är nej.

Jag litar på dom och allt som ligger i deras makt kommer dom att sköta med full kontroll och ansvar.

Jag vill att dom utvecklas och formas av livet för att få ut det mesta av det.

Jag avskyr ”guilt trips” och vill inte bli den personen i deras liv som kräver deras närvaro eller att dom måste underhålla mig på något sätt.

Dom är fria och det kan dom bara vara om dom vet säkert att jag är trygg och klarar mig på egen hand. Det betyder inte att jag inte älskar dom och alltid ,alltid kommer finnas där.

Tvärtom.

Detta gör att dom aldrig har dåligt samvete, för det utvecklar ingen och det gör också att dom hör av sig till mig om precis allt, hela tiden. För att dom vill och inte för att dom känner att dom måste.

Jag blir inte besvärad av att väckas mitt i natten för att det är dag där dom befinner sig. Jag tycker inte att någonting som gäller mina döttrar är jobbigt (däremot kan DOM var jobbiga).

Behöver dom hjälp känner jag mig inte utnyttjad, jag känner inte att jag ställer upp eller offrar mig utan tvärtom är jag glad över att få vara en del av att göra nåt lättare för dom.

Inatt väcktes jag igen och pratade med Yasmine och det verkar som att hon har en enrom inre frid trots att hon befinner sig i den hetsigaste staden i världen.

Tydligen lyckades hon till och med klämma in en Gudstjänst i söndags och en söndagsmiddag hemma hos vår vän Krister.

So it seems as if the eagle has finally landed.