Jag skriver om mat, trädgårdsodling, resor och annat trivialt och trevligt men i söndags inträffade nåt som gjorde att jag kom av mig.
Livet har ett före och efter den söndagen för mig men inte bara för mig och verkligen inte mest för mig.
En pojke som om nån vecka skulle ha fyllt 18 år blev avrättad i ett område en bit bort från där jag bor idag.
Ett område som jag har bott i och en plats där mina barn växt upp.
Den plats som mina döttrar alltid väljer att gå igenom om det är sent på natten för det är den tryggaste platsen dom vet och det finns alltid någon som känner igenom dom och kanske dessutom gör dom sällskap till pendeln om det är dit dom ska.
I söndags släcktes livet på en pojke vars syskon jag har känt sen dom var barn, mina döttrars barndomsvänner.
Jag och mina döttrar samlades i Sollentuna på måndagen och gick för att lägga blommor på platsen där hans liv tog slut.
Det var det värsta jag varit med om.
En plats precis utanför Aminas dagis där jag har gått en miljon gånger och där folk går varje dag.
Den platsen är nu en mordplats och där satt familjemedlemmar och vänner och grät. Människor från området, mammor, pappor, äldre, ja alla gick ut och tände ett ljus eller bara stod stilla och grät. Precis som vi.
Detta hände tidig kväll och alla tänkte nog att det kunde varit dom eller deras barn som drabbats.
Det som gör att det finns ett före och efter är såklart att jag känner familjen, jag ser deras sorg, jag lider med deras förlust men det är en till sak.
Allmänhetens reaktion eller icke reaktion. En 17- åring dör, lika hemskt bragd om livet som flickan på Drottninggatan bara det att denna gång skedde det i ett miljonprogramsområde.
Kommentarerna på olika FB forum var bara timmar efter det inträffade fokuserade på Malmvägen som område, huruvida det är bra eller dåligt att bo i. Det kommenterades friskt och extremt äckligt generaliserande om ”dom som bor där”.
Jag är i djup chock!
En pojke har dött, en pojke med framtidsdrömmar och ett helt liv framför sig och människor pratar om att det ”nog inte var nån lintott som vare sig sköt eller avled”.
Hur kan man vara så känslokall, hur kan man värdera unga människors liv så olika?
Hade denna fruktansvärda händelse skett i innerstan eller i Edsviken så hade man gått man ur huse för att visa sin sorg och sin empati för dom sörjande men jag har varit på pojkens dödsplats varje dag och dom som står där är människor från området. Alla andra lyser med sin frånvaro.
Varför?
Är ni inte förtvivlade? Tänker ni att det inte kunde varit er son?
Varför tänker ni så?
Är det för att det inträffade i ett område som man ofta smaklöst väljer att benämna som ”problemområde”?
Till dig som varit flitig med dina kommentarer om vad du minsann tycker och inte tycker om Malmvägen osv och som kanske sitter på en massa åsikter om hur och varför detta skett ,tänk för en liten stund att det finns en mor och far som har fått sin son bortsliten från sig.
Mördad.
Det finns syskon som aldrig mer ska få se sin lillebror, en del av dom dog med honom.
Jag träffade pappan idag, gav honom en kram och frågade om jag kan göra nåt för honom.
Det är en idiotisk fråga, ingen kan göra något för honom.
Jag har sett honom sitta varje dag mitt ute i gatan där hans sons liv avslutades. En spillra av en människa.
Jag kan inte göra någonting för honom inte heller för syskonen som jag känt sen dom var barn men jag kan hedra deras son och bror genom att inte skriva om det som hänt på något annat sätt än:
Vila i Guds frid älskade ängel
Vi ska aldrig glömma dig
Du är en stjärna högst uppe på himlavalvet nu
och vi ska omsluta din familj för att lätta sorgen, för alltid.
Du som läser detta kanske kan åka till Malmvägen och tända ett ljus.
Familjen, släkten, vännerna är där varje dag och er sympati räknas och betyder något för dom.
Låt ljusen brinna länge för den pojken som lämnade jordelivet för tidigt och låt ljusen brinna för att lysa upp det enorma mörker hans familj är fast i nu.
Det finns även en till drabbad ung man som kämpar på sjukhuset just nu, mina böner är hos även hans familj och honom.
Var rädda om varandra och låt ljuset lysa klart, kram Doreen
Doreens blogg 
Lämna ett svar till Mia Avbryt svar