Jag vill börja med att säga att oavsett vad jag skriver här så älskar jag mina barn.
En dag till av vabbande och jag går in i mitt inre rum och hänger mig. Jag har vabbat sen innan Jesus föddes (känns det som och jag får känna så om jag vill).
Jag vill typ slå människor som pratar lite för länge om sina krämpor och ännu mer när dom pratar om sina barns krämpor så nu vill jag varna känsliga läsare för eventuell orsakad irritation.
Jag blev sjuk 2 dagar innan Julafton och var svårt döende fram till första veckan i januari. Lagom till att jag blev frisk så blev Amina sjuk i influensa (jag smittade henne vilket stärker min tes om att sjuka mammor ska få ta in på hotell vid sjukdom).
Sen blev det vinterkräksjuka som hon smittade mig med och sen vattkoppor. Det enda som är bra är att hon är hemma från skolan under en tid då vi får stränga mail om luskamning. Hon kanske helt enkelt slipper den epidemin pga vattkoppor?
Jinxade jag nyss när jag skrev så? I så fall skojade jag bara.
Jag har i alla fall gått in i väggen av detta vabbandet. Jag är inte rätt person att stanna hemma och underhålla en 6 åring i så här lång tid, mina partytrix har tagit slut. När jag var liten fick man en hemsamarit som kom hem och var rolig när man var sjuk. Vart finns dom nu?
Jag vill att min föräldrarskap ska vara mer som bilden ovan, lite som en fluffig tandleende skjölmedelsreklam. Är det att begära för mycket av livet?
Inte för att nån undrar men jag har färgsorterat i alla garderober, skurat golv och torkat inne i alla lådor på en psykopatisk nivå och nu stör jag mig på den starka solen som får mina fönster att se ut som en leråker och vill typ ta bort dom.
I början av vabbandet lagade jag näringsrik fin-mat två ggr per dag och nu sen ett par dagar blir det stekta (ibland råa) falukorvsskivor med ketchup. Jag vet att jag inte kommer att få nån ”Mom of the year” bronsstaty av mig rest på Turebergstorg utanför Sollentuna centrum men jag kämpar för mitt liv här!
Hoppas ni har det bra därute och ses vi aldrig mer så vet ni varför. Då är jag kvar längst inne i mitt inre rum med lamporna släckta.
( visst skrev jag att jag älskar mina barn? )
Ha en fab dag vilken det nu än är
[netstyle_samarbete_carousel widget=29679]
Doreens blogg 
Lämna ett svar till Dorothy Berglunf Avbryt svar